Alla stirrade på mig och Niall. Harry harklade sig och gav de andra killarna och Derek en menande blick. De nickade och gick ut ur vardagsrummet. Niall slutade inte att titta på mig. Jag vet inte ens om han blinkade.

"Ehm...Niall?" sa jag osäkert och viftade handen framför ögonen på honom. Han skakade på huvudet och kom tillbaka till verkligheten.

"Oh..ehm..sorry.." sa han och kliade sig i nacken. Det vart en pinsam tystnad.

"So...how have you been?" frågade han med ett snett leende.

"Ehm...good. And you?" sa jag

"Good... I've missed you..." sa han och tittade in i mina ögon. Jag bet mig i läppen och tittade ner i marken. Efter ett tag bröt han tystnaden som lagt sig.

"Jas I'm so sorry! I'm an idiot , I know that! I was just scared to be a father and I have no idea why I didn't text or call you. I know you probably hate me and I totaly undertsand you but I just want you to know that I truly am sorry for what I did... Is it some sort of way you can give me another chance?" sa han och tittade ledset på mig.

"I want to, Niall. I really really want to but...it isn't that easy." sa jag och tittade ner i golvet.

"Can't we just...sort it out?" frågande han och jag skrattade ironiskt.

"Sort it out? You kidding right?" sa jag och han tittade konstigt på mig. Jag suckade. "Niall you can't just...sort this out! You left me alone to deal with the pregnancy and i had to get birth to our son without you! We can't-"

"Wait!" avbröt han mig och tittade med stora ögon på mig. Han tittade ner på min mage och jag kom på att han kanske inte förstog att jag inte var gravid längre. Suck. Jag ska alltid göra saker värre.

"Oh...ehm...i didn't tell you..." sa jag och tittade ner i golvet "I'm not pregnant anymore..." han tittade in i mina ögon och var på väg att säga nåt när man hörde Michael gråta uppifrån.

"That's him... I should probably go up there..." sa jag och tittade på Niall innan jag halvsprang uppför trapporna. Jag tog försiktigt upp Michael och vaggade honom sakta i famnen.

"Shh... Mommy's here!" viskade jag och han slutade gråta. Jag hörde någon komma in i rummet så jag vände mig sakta om. Det var Niall. Han tittade på Michael och gick sakta fram till oss.

"Can i hold him?" frågade han osäkert. Jag nickade sakta och han tog emot Michael försiktigt. Han såg så liten ut i Nialls armar. Michael öppnade sakta ögonen och tittade upp på Niall. Jag såg att Niall log och dom såg så söta ut tillsammans.

"What's his name?" frågade han och det var den frågan jag hade väntat på.

"Michael." sa jag kort och han tittade upp på mig.

"You named him...Michael?" frågade han och jag nickade sakta. "Why?"

"Because you always said you wanted to name your son Michael." sa jag och tittade ner i marken. Han tittade på mig och sen ner på Michael igen. Han hade somnat i Nialls armar. Jag önskar att Niall inte hade gjort dom här sakerna men om han inte hade gjort dom skulle Michael inte va här idag, tror jag... Jag visste inte ens att jag grät förrän Nialls beskyddande armar höll om mig. Jag grät tyst mot hans axel medans han strök mig över håret. Vi stog så ett tag innan jag lugnade ner mig. Jag drog mig ur hans grep och torkade bort tårarna.

"I'm sorry..." sa jag  och tittade ner i marken "It's just that i miss-" började jag men vart avbruten av Niall

"Will you marry me?" jag tittade snabbt upp på honom

"W-what?" stammade jag fram. Han tog tag i mina händer och tittade in i mina ögon

"I know this sound crazy but i can't stop thinking of you! I love you and I want to spend the rest of my life with you! I'm dying cause i don't know if you ever gonna forgive me! I've begged you to forgive me so many times so now i'm asking you to marry me. If you say no i swear i will leave you alone and never talk to you again!" sa han och jag kände att jag var på väg att börja gråta igen. Jag älskar honom och jag vill säga ja men just nu är det kaos i mitt hjärta och min hjärna. Det här är bara för mycket! Jag drog loss mina händer och sprang ut från rummet. Jag sprang nerför trapporna och tänkte att jag skulle springa ut på baksidan men när jag kom in i köket stog alla där. Till och med Jo och Hannah. Alla tittade på mig.

"Jas what-" Jo hann inte ens avsluta frågan innan jag sprang förbi dom ut till baksidan av huset. Jag sprang till slutet av trädgården och föll ihop på knä. Jag grät och grät. Jag kunde inte sluta.

Hej alla läsare! :)

Nu är kapitlet här! Vad tror ni kommer hända i nästa kapitel? ;)

Jag ska praoa på hunddagis i två veckor och jag börjar imorgon! :D

Bara en fråga... Ni vet Louis-projektet? Vissa säger att den ska vara den 30 mars och andra 31. Hur ska man veta vilken som är den rätta? ^_^

xx

Det hade gått två timmar och dom var fortfarande kvar. Michael hade vaknat för en halvtimme sen så nu ammar jag honom. Hur länge ska de prata? Jag skickade ett sms till Derek och han svarade att han inte visste. Suck. Michael började skrika och jag tror jag behöver byta blöja. Sakerna är i badrummet och det betyder att jag måste gå ut. Jag ställde mig försiktigt upp och öppnade sakta dörren. Ingen var här. Jag skyndade mig till badrummet. Ingen såg mig som tur var. Jag bytte blöja på Michael sen skyndade jag mig tillbaka. När jag kom tillbaka till rummet gick jag runt och vaggade honom i famnen tills han somnade. Jag la försiktigt ner honom i sängen och log brett hur sött han sov. Dörren öppnades och jag vände mig snabbt mot dörröppningen. Det var Harry. Fan.
"Oh sorry i was....Jas?" sa han och mötte min blick.
"Hi Harry..." sa jag och log svagt. Han tittade på min mage, sen på mig och sen på Michael.
"Is that...?" frågade han och jag nickade sakta. Han kom in och stängde dörren.
"So...how old is..ehm..." sa han och tittade på Michael
"He's 2 days old" sa jag och han nickade. Han vände sig mot mig.
"Derek told us he didn't know any Jasmine?" sa han mer som en fråga. Jag gav honom en menande blick och han nickade förstående.
"You know you have to talk to him." sa han och jag suckade. Inte han också.
"I know it's just...i'm scared..." sa jag och Harry tittade konstigt på mig
"Scared of what?" jag suckade och sökte efter nånting i rummet jag kunde titta på.
"I'm scared that he will hurt me again." sa jag och tittade ner på mina fötter.
"I understand but he's dying without you and you know...it's his child..." sa han
"I just need time okey?" sa jag och han nickade sakta.
"Well i probably need to get back to the others..." sa han och jag nickade sakta.
"Yeah..." sa jag och log snett
"Sure you don't want to go and talk to him?" frågade han och jag suckade.
"Well...i'm going anyway... It was nice to meet you and congrats to the babyboy!" log han och kramade mig. Jag besvarade den och vi växlade hejdå innan han gick. Jag satte mig på sängen och tänkte på vad jag skulle göra. Det skulle säkert bli bättre om jag pratade med honom. Jag tittade på Michael i sin säng. Han behöver sin pappa. Jag kanske ska berätta för Niall hur jag känner eller hur? Jag erkänner att jag har saknat honom. Okej. Nu gör jag det.
"You can do it." viskade jag till mig själv. Jag gick ut från sovrummet och gick sakta nerför trapporna. Jag hörde Niall prata med Derek när jag kom ner. Jag gick in i vardagsrummet och alla såg mig förutom Niall och Derek. Harry log mot mig och de andra såg förvånade ut. Niall vände snabbt huvudet åt mitt håll och sen åt Derek men det hjälpte för att han skulle se mig. Han tittade med stora ögon på mig och reste på sig.
"Hi Niall..." sa jag och bet lite i läppen

Så nu får ni kapitlet! Hoppas ni inte dött av den långa väntan! ;)
Kommentera gärna! :)

"I saw the picture! He's so cute!" sa en glad Kat i luren. Jag skrattade lite åt hennes röst. Vi pratade lite till om Michael och hur vi hade det innan Michael började skrika från övervåningen.
"Oh Michael just woke up. We talk later!" vi växlade hejdå och sen la jag på. Jag gick upp för trappan och in i mitt rum där vi hade ställt en spjälsäng. Jag tog upp honom och vaggade honom fram och tillbaka.
"Shh..." viskade jag och han lugnade ner sig. Han tittade på mig med sina blåa ögon och jag log. Jag började sjunga tyst på den första låt jag kom på.
Shut the door
Turn the light off
I wanna be with you
I wanna feel your love
I wanna lay beside you
I cannot hide this
Even though I try
Heart beats harder
Time escapes me
Trembling hands
Touch skin
It makes this harder
And the tears stream down my face
If we could only have this life
For one more day
If we could only turn back time
You know I?ll be
Your life
Your voice
Your reason to be
My love
My heart
Is breathing for this
Moment
In time
I?ll find the words to say
Before you leave me today
Jag slutade sjunga när jag märkte att han hade somnat. Jag la ner honom igen och tog fram mobilen. Derek kom in i rummet och såg lite nervös ut. Han nickade mot Michael. Jag följde med ut till hallen och stängde dörren bakom mig.
"What is it?" sa jag och han kliade sig i nacken
"Ehm...My boss want the boys to come here to talk about how the recording been and so on..." sa han och först förstod jag inget med killarna men sen förstod jag. Harry , Louis , Liam , Zayn och....Niall...
"He told me for about 10 minutes ago and they're going to be here in about 10 minutes..." sa han och jag fick lite panik
"I can't go out! What am i going to do? Michael isn't going to sleep all the time! What if he wakes up? They're going to hear him!" sa jag och drog lite i håret.
"Calm down! You have to talk to him someday." sa han och jag tog några andetag.
"Yeah but not now! Michael is two days old and i can't tell him now!" sa jag och tittade på Derek
"I'll just stay in the room and if Michael scream you can just say that your sister is here with her child. Don't tell Niall i'm here!" sa jag och han nickade. Precis efter hördes ringklockan och jag spärrade upp ögonen. Jag gav honom en blick att han inte skulle berätta och han nickade innan han gick ner. Jag hörde honom prata med dom och jag kände genast igen Nialls röst. Jag suckade och gick in i mitt rum igen och låste. Det här kommer bli en lång kväll.

Hejsan! Så nu är jag på väg hem till Stockholm! Känner mig så bortskämd av mormor... :)

Aja här är kapitel 20! Vill bara tacka er (igen) för att ni läser! Extra tack till er som kommenterar! ;) 

xx