"Are you still there?" frågade den välkända rösten

"Uhm...yeah.." sa jag och kände att jag var på väg att gråta.

"So...uhm...I've tried to call you but you haven't answered and you haven't called back..."

"Yeah i know..."

"Okey...why?"

"I didn't want to." sa jag utan några känslor.

"Are you still mad?" frågade han och inombords skrattade jag åt frågan

"Guess."

"Jas i know i didn't call you but can i come to you and then we can talk about it?"

"I'm not home."

"Where are you?"

"I'm at a friends house."

"When are you back?"

"One or two years maybe"

"WHAT!?" jag sa inget "Why??"

"Cause i can't be in the same country as you!" skrek jag nästan.

"You're not in UK?"

"No i'm not and i'm not going to tell you where i am!"

"Jas...please! I don't wanna lose you again..." jag hörde på rösten att han var nära att gråta.

"Well you already did!" sa jag och la på. Jag brast ut i gråt och la ansiktet i händerna. Jo hörde nog det för snart satt hon bredvid mig och försökte trösta mig. Ni vet när det känns som om någon sticker en kniv genom hjärtat? Den känslan hade jag nu. Jag vill förlåta honom och sen leva lycklig med honom men jag kan bara inte. Han har sårat mig många gånger.

Nialls perspektiv

"Well you already did!" sa hon och la på. Mitt hjärta brast i tusen bitar. Vad har jag gjort? Jag är så självisk! Varför ringde jag inte henne från första början? Fuck! Jag har förlorat den mest underbaraste tjejenjag känner. Inget av det här hade hänt om jag inte hade lämnat henne för Xfactor! Jag la ansiktet i händerna och grät.

"Niall i thought...Wow! What happened?" Liam kom in i rummet. Jag tittade upp på honom med rödgråtna ögon

"I'm a idiot!" sa jag och tittade ner i mina knän. Han satte sig bredvid mig.

"Tell me." sa han och jag snyftade till

"I just lost the love of my life." sa jag och han vart tyst

"You mean Jas?" frågade han och jag nickade sakta.

"She's pregnant and she's staying at a friends house for one or two years. All because of me..." sa jag och började gråta igen. Liam drog in mig i en kram och jag grät mot hans axel. Vissa skulle kalla oss bögar men vi är bara bästisar som tröstar varan i vått och tort. Säger man så? Strunt samma ni fattar vad jag menar!

"She hates me!" sa jag mellan snyftningarna

"I'm sure she doesn't! She's just broken!" sa han. Efter ett tag lugnade jag ner mig.

"Thanks Liam..." sa jag och torkade bort tårarna med tröjärmen

"Hey! That's what best friends do , right?" log han och jag besvarade leendet.

"Well what i were about to say before... I thought me , you and the other lads could play paintball but i don't know if you want it after...this" sa han

"I'm not in the mood but you can go without me." sa jag och log föraiktigt

"I can stay with you if you want." sa han och jag skakade på huvudet

"Go and have fun!" log jag och han besvarade det.

"Well okey but call me if you need me!" sa han och gav mig en snabb kram innan han gick för att ringa dom andra. Jag la mig på rygg i sängen och stirrade upp i taket. Hur ska jag få tillbaks henne? Jag började gråta tyst och snart somnade jag.

Ett till kapitel! :P

Jag är sjuk så det kanske kommer ett kapitel senare. :)

xxx

Solen lös rakt i mina ögon så att jag vakna. Jag sträckte på mig och satte mig upp. Jag grät mig till sömns igår. Rummet jag sov i hade ett eget badrum med dusch så jag tog en varm härlig dusch. Jag tvätta av mig det utsmetade sminket i ansiktet och tvättade håret. När jag var klar virrade jag en handduk runt kroppen och en annan runt håret. Jag gick ut ur badrummet och satte på mig mina mjukisbyxor och en lite för stor tröja. Jag handdukstorka håret innan jag gick ner till köket. Jag satte på kaffebryggarn och tog fram en kopp. När det var klart hälde jag i det i koppen. Jag brukar inte dricka kaffe men just nu behöver jag coffein. Derek kom in i köket och hällde upp en kopp han också.

"Goodmorning." sa han och satte sig vid köksbaren, som jag kallar den.

"Goodmorning." sa jag och smuttade lite på kaffet.

"How you feeling?" frågade han och syftade på igår.

"Tired..." sa jag och log svagt för att han skulle veta att jag var okej.

"Did you tell the rest of the story?" frågade jag och han nickade sakta.

"I hope didn't mind." jag skakade på huvudet som svar. Jo kom snart ner och när hon såg mig gav hon mig en kram.

"I were so worried! I didn't sleep well!" sa hon

"Well me neither." sa jag och hon log försiktit. Snart kom Hannah ner och även hon kramade mig. (Vi säger att Hannah är 16 och var 8 när Jas förlorade sin bästis) Vi pratade om allt och inget. Dom var glada för min skull att jag var gravid men ledsen för allt annat. Den dagen ägnade vi oss åt att prata om gamla minnen.

2 månader senare

Min mage har växt och man ser att jag är gravid. Det står i dom flesta tidningarna att jag och Niall aldrig träffas. Ingen har kommit på att jag är här dels för att jag skyddat mig väl när jag varit ute. Hannah stack in huvudet genom dörren och jag tittade upp på henne.

"Wanna go shopping with me and some of my friends?"sa hon

"I don't want bother you." sa jag

"No it'll be fun! They will love you! It's going to be me , my bff and her brother. He's 20 , like you!" log hon och jag besvarade det.

"Okey let me change outfit first!"

"Be ready at 11" log hon och gick ut. Jag bytte om från mina myskläder till ett par jeans och en huvtröja. Det hade blivit varmare så jag behövde ingen jacka. Jag la ner plånboken i min Michael Kors väska och tog mina solglasögon. Vill ju inte bli igenkänd. Hannah väntade där nere. Vi satte på oss skor och innan jag gick tog jag luvan över huvudet. Vi tog bussen in till stan och gick mot den stora fontänen. (säger att det finns en fontän där)

"There they are!" utbrast Hannah plötsligt och pekade mot två personer som kom mot oss.

"Hi guys! This is my cousin Jasmine!" sa hon när hon kramat dom.

"Hi! I'm Danielle but you can call me Dani!" log tjejen och gav mig en lätt kram. "And this is my brother , Joseph!" hon pekade på killen och han sträckte fram handen.

"Hi! Nice to meet you Jasmine!" log han när jag skakade hans hand.

"Hi! Nice to meet you too and please, call me Jas!" log jag.

"Are you pregnant?" frågade Dani

"Is it that obviously?" skrattade jag

"I'm so happy for you!" log Joseph och jag besvarade det som tack. Vi gick in i massa affärer eller rättare sagt Hannah och Dani eftersom både jag och Joseph inte är shoppingtyper. Hannah och Dani ville in på en stor butik men jag orkade inte så jag sa att jag skulle vänta utanför. Joseph gjorde mig sällskap så vi bestämde att vi alla skulle ses i den lilla parken nära butiken. Vi gick och satte oss där.

"So where do you work?" frågade jag

"You see that sport store?" sa han och pekade mot en sportaffär längre bort. Jag nickade.

"There!" log han. Vi vart tysta ett tag eftersom vi inte hade nånting att säga.

"I just want to know. Why haven't you took of your shades?" frågade han efter ett tag.

"Well...i don't want to be reconiced."

"By who?"han tittade konstigt på mig.

"Well..." suckade jag "If i say Niall Horans girlfriend?" sa/viskade jag och han spärrade upp ögonen.

"Wait? Are you THAT Jas?" sa han och jag nickade. "Is Niall the father?" jag nickade igen.

"But please don't tell anyone!" sa jag

"Ofcourse i'm not gonna tell anyone" sa han och jag log tacksamt

"But why are you here?" sa han och jag tittade ner i mina händer.

"It's kind of a long story that i really don't wanna talk about" sa jag och han nickade förstående. Vi bytte telefonnummer när vi väntade på Dani och Hannah.

"Jas! Are you ready to leave?" frågade Hannah när dom kom tillbaka.

"Yeah it was nice to meet you guys!" log jag och gav dom en lätt kram. Vi sa hejdå och sen åkte vi hem.

När vi va hemma lämnade vi/Hannah kassarna i sitt rum. Jag hade bara köpt en present till Kat. Hon ska komma om cirka 2 veckor.

"Jas? Can you please take out the trash?" ropade Derek från sitt kontor.

"Okey!" skrek jag tillbaka och gick ut i hallen. Jag tänkte inte på att ta solglasögonen så jag gick ut utan dom. Jag slänge soporna i den stora "sophinken". Jag gick in i huxet igen och la mig i sängen. En timme senare när jag höll på med datan ringde min telefon. Jag struntade i att titta vem det var.

"Hello?"

"Hi..." jag frös till

Här kommer ett kapitel! :)

Det kanske kommer ett till imorgon om jag är sjuk eller inte. Spydde nämligen :S :(

Tack för att ni läser!

xxx

"Miss? We have landed." sa en kvinnlig röst och jag sträckte på mig. Jag hade tydligen somnat. Jag tog mitt handbagage och gick ut ur planet. Jag gick mot bandet där man hämtade väskor. Snart såg jag min väska och jag tog bort den från bandet. Jag gick mot utgången och letade efter min kusin. Jag såg honom stå lite längre bort och vinkade. Jag log och gick fortare mot dom.

"Derek!" log jag och gav han en bamsekram.

"Jas! My little bumble bee!" sa han och jag skrattade. Han brukade alltid kalla mig det när jag var liten

"I'm 20 not 7!" log jag.

"But you're always gonna be my little bumble bee!" sa han och rufsa till mitt hår. Jag vände mig mot Jo och log.

"Hey Jo! How have you been?" sa jag och kramade henne.

"Hey! Good , thanks. What about you?" log hon och besvarade kramen.

"I tell you later!" sa jag. Hannah harklade sig och wow! Hon är så stor jämfört med förra gången jag träffa henne. Fast det var ju 7 år sen.

"Omg , Hannah! You look so different!" utbrast jag och hon skrattade.

"Well! On seven years, alot of things can happen you know!" log hon och jag skrattade. Vi kramades innan vi alla gick mot bilen. Hannah och Jo gick en bit före mig och Derek.

"Have you told them the reason i'm here?" viskade jag så att bara han hörde.

"No , just that you're gonna stay here for a while." sa han och jag log tacksamt.

"One day i'll tell them!" log jag och vi alla satte oss i bilen. Vi kom fram till ett jätte stort hus och jag bara gapade.

"Where do you work?!" sa jag i skock och dom skrattade.

"I told you! I work in a record company and Jo work as a stylist!" log Derek och jag nickade sakta fortfarande i skock.
Vi gick in i huset och det var lika fint inne som ute.

"Hannah can show you to your room and then you can unpack your stuff." sa Jo och Hannah visade mig upp för trappan.

"Wow! This room is amazing!" gapade jag och studerade rummet. Det var stort och hade vita väggar. En stor dubbelsäng täckte en femtedel av rummet och jag hade ett eget badrum.

"What are does doors for?" sa jag och pekade på dubbeldörren mittemot sängen.

"Oh , it's to your walk-in-closet."log hon

"I already loves my room!" suckade jag lyckligt och la mig pladask på sängen.

"You can unpack your things and then i tell you when the dinner is ready!" log hon och gick ut. Jag började plocka ut mina kläder ur väskan och la dom i min walk-in-closet. Jag hade tagit med den största väskan jag hade och packat ner det som fick plats. Allt fick inte plats men jag kommer köpa mer här. Jag hade ungefär hälften kvar när min telefon börja ringa. Det var Kat.

"Hi Kat!" sa jag när jag svara.

"I miss you!! Come back!" gnällde hon och jag skrattade lågt.

"I miss you too but we met this morning!" skojade jag.

"Why can't you just come back?" suckade hon och mitt leende försvann.

"You know why." sa jag allvarligt.

"I know...i'm sorry!"

"Don't be! It's not your fault! I want to come back but i can't! I need to go now the dinner is ready!" sa jag för Hannah stog vid dörren.

"Bye!" sa hon och la på.

"Who was that?" frågade Hannah när Kat lagt på.

"My bestfriend. Her real name is Katrine but everyone calls her Kat." sa jag medans vi gick mot köksbordet. Det luktade tacos. Jag älskar tacos!

"My favorite food!" log jag och satte mig ner.

"Derek told me so i thought we could eat that!" sa Jo och jag log tacksamt mot henne. Vi åt och pratade. När maten var klar satte vi oss i vardagsrummet och pratade mer. Hihi. Hannah var 11 men hon ser ut som 15. Vi pratade om min och Dereks familj. Det vart lite känslosamt när vi pratade om mina föräldrar men som tur fanns Hannah och Jo där. Derek var ju också där men det är lite annorlunda med tjejer ni vet. ;)

"But now. Tell me why you're here! Derek told us you were staying a while. Why?" frågade Jo. Jag visste att den frågan skulle komma. Jag vart tyst och tittade ner i mina händer.

"Well...i was about to say vacation but i don't want to lie to you..." sa jag och både Jo och Hannah tittade konstigt på mig. Jag suckade och fortsatte.

"You probably know who Niall Horan is?" sa jag och dom nickade "Well in high school we were togheter...for 2 years i think..." sa jag och dom tittade shockat på mig.

"Yeah i know!" sa jag och log halvt "Anyways. I helped him search for xfactor. He got in and didn't call or text me in 3 years i think." dom var fortfarande shockade.

"It's not the end. We met in London for about 4 months ago when he and the others came to my work. First he didn't notice me and i was really hurt about that. For about one month ago we talked and got back togheter. He cheated on me and when he ran after me , he got hit by a car cause he saved me. I forgived him but..." sa jag men kunde inte fortsätta. Tårarna rann och jag reste mig upp.

"I'm sorry..." sa jag innan jag sprang in på rummet och låste. När jag väl kom in slängde jag mig på sängen och grät. Dom knackade men jag öppnade inte. Jag ville bara vara ifred. Varför? Varför förlät jag honom från första början? Jag var så dum nog att gå på att han aldrig skulle svika mig!

"Jas please open." hörde jag Derek utanför men jag brydde mig inte

"Leave me alone!" skrek jag tillbaks och fortsatte gråta. Min telefon började vibrera och jag tittade på skärmen. Namnet och bilden fick mig att gråta ännu mer. Jag slängde iväg telefon och skrek i kudden. Jag har en sjukdom eller det är ingen sjukdom det är bara det att när jag är riktigt sårad/ledsen så kan jag få sånna här utbrott. Derek och Jo har varit med om ett av mina utbrott men stackars Hannah var bara 4 år. Det hände när jag var 13 år. Min bästa vän dog. Ja hon dog i cancer. Varför jag inte har berättat? Det kändes inte viktigt försän nu.. Iallafall. Jag fick ett sånt här utbrott och då låste jag in mig i badrummet. Jag drog med rakbladet kanske 20 gånger. Derek och Jo stoppade mig i tid. Dom ville att vi skulle till sjukhuset men jag vägrade. Jag berättade inte för någon. Inte ens Niall.. Jag har berättat för Kat men ingen annan. Inte ens mina föräldrar.

"Jas i know what you've been trough! Can you please come out?" den här gången var det Jo.
Jag gick sakta mot dörren och lutade mig mot den.

"I'm not going to do that so don't worry. I just need to be alone till tomorrow." sa jag med tårar rinnandes nerför kinderna.

"We love you. Goodnight." sa hon och efter ett tag gick hon. Jag la mig i sängen och tittade upp i taket.

"I miss you Caroline..." viskade jag innan jag började gråta igen.

Förlåt förlåt förlåt förlåt! Jag har haft så mycket i skolan men här är det! Kommentera! :)

Två veckor senare

"Thanks for flying with ****! Have a good trip!" log flygvärdinnan och jag suckade. Jag tittade ut genom det lilla flygplansfönstret och suckade igen. Det regnade , inte så konstigt eftersom det är London vi pratar om. Min telefon ringde.

"Hello?" svara jag

"Hi Jas! Are you on the plane?" frågade Derek i telefonen och jag log.

"Hi Derek! Yeah. You're gonna meet me at L.A.X , right?"

"Yeah me , Jo and Hannah gonna meet you there." sa han

"Oh how old are Hannah now? I havn't seen her in a while" log jag

"Yeah last time she were 4 now she's 11." skrattade han

"11?!" fråga jag chokat och han skrattade. En flygvärdinna sa att jag skulle stänga av mobilen.

"Derek i need to turn off my phone but i see you at the airport! Bye!"

"Bye!" sa han och jag la på. Jag satte på mig bätet och snart var vi i luften. Vart jag är på väg? Jo jag ska flytta in hos min kusin Derek och hans familj tills jag hittar ett eget ställe att bo på. Vart han bor? Han bor i L.A Varför? Ehm...
jag ska berätta. Ni vet på sjukhuset när jag berättade att jag var gravid? Jo så här är det...

*flashback*

Han tittade ner i sitt knä och det vart tyst. Jag väntade otåligt på att han skulle svara men det gjorde han inte.

"Can you please say something?!" sa jag lite irriterat

"I need to think. It's alot to take in." sa han utan att titta på mig.

"Need to think?! Of what?!" frågade jag

"You know... If i want it or not.." sa han och jag titta shockat på honom

"If YOU want it or not?!" fråga jag och han nickade sakta.

"So it's YOUR decision!?" fråga jag argt och ställde mig upp.

"Please , calm down!" suckade han halvt irriterat och halvt argt.

"You tell me to calm down? Yeah , let's talk about if YOU want it or not." sa jag ironiskt och han suckade.

"I didn't mean it like that..." sa han lugnt. Jag sa inget utan tittade på honom. Jag kände en tår rinna nerför kinden.

"I thought you would be happy... We talked about it in high school.." sa jag lite lugnare.

"Yeah but now i'm famous..." sa han

"So now when you're famous you can't love me like you did in high school?" frågade jag med ett brustet hjärta. Han sa ingenting och jag bet mig i läppen för att inte brista ut i gråt. Jag vände mig om och la handen på dörrhandtaget.

"Don't call or text me til you know what you want" och med dom orden sagda gick jag ut från rummet

*flashback end*

Han ringde mig inte på två veckor så det är därför jag är här. På ett flygplan på väg från London. Om han vet? Såklart inte! Han bryr sig inte om mig säkert! Han kanske är ihop med den där bitchen! Varför har jag hamnat i den här situationen? Just nu behövde jag en mamma. En mamma som inte går på droger! Det var en tjej i typ 13 års ålder som satt bredvid mig. Hon kollade lite nervöst och shockat på mig. Jag avfyrde ett fake leende och hon besvarade det.

"You're Niall's girlfriend , right?" fråga hon

"Yeah.." ljög jag 

"Can i get a pic with you?" fråga hon nervöst och jag nickade. Hon tog en bild och log.

"Thanks!" log hon ch sen fortsatte resan som vanligt

Här är den. :) Asså förlåt men jag kommer vara jätte dålig med uppdatering för jag har massor i skolan (läxor,prov osv) men jag ska försöka göra mitt bästa! :( Tack för att ni läser det betyder jätte mycket!

xx

Jag vill bara säga tack till alla som läser min blogg! Inte direkt blogg men ni fattar! ;)

På 6 månader har jag haft 171 besökare! Jag är ingen direkt känd bloggare men för mig är det mycket! Jag vill tacka alla!

Ni har alla en plats i mitt hjärta! <3

Tack så himla mycket!

        _              _

     /    \         /    \

   /        \     /        \

 /            \ /            \

I      /\            /\       I

 \                            /

   \                        /

     \                    /

       \                /

         \            /

           \        /

             \    /        

              (  )

Love you! ♥♥♥

Jag såg Kat komma springandes mot mig med killarna bakom henne. Hon omfamnade mig med en kram och jag brast ut i gråt när hon gjorde det.

"Sch...It's gonna be alright..." viskade hon och strök mig på ryggen. Killarna gick och pratade med nån läkare om hur det var med honom. Han var på en operation nu varför hörde jag inte för jag grät så mycket. Vi satte oss i väntrummet och jag hade lugnat ner mig. Det var tyst runt omkring. Klockan var 20 (vi säger att dom skulle mötas 17:30) och inget hade vi fått veta.

"What happened?" frågade Louis efter ett tag. Jag tittade ner i marken och några tårar rann nerför kinden.

"He cheated on me... I ran away and he followed... It was my fault! I didn't look before i ran over and then the car..." sa jag men började gråta. Dom sa ingenting och det var bra för det var skönt. Jag var inte arg längre över att han kysste henne. Hur kan jag vara arg på honom när han blivit påkörd när han räddat mig? Jag klarar inte det här. Tänk om han dör. Vad gör jag då? Vad händer med barnet? Ska hon eller han få växa upp utan en pappa? Juste. Jag är ju gravid. Jag har ju inte sagt det till dom andra.

"Guys it's something that i need to tell you..." sa jag men avbröts av att en läkare kom mot oss. Jag reste mig snabbt upp och tittade på honom med en blick som betyder "hur är han?". Han tittade ner i sina papper.

"The surgery went fine it was just 3 broken ribs and a broken arm." sa han och andades ut av lätnad. En glädjetår rann nerför kinden och jag kramade honom. Han vart förvånad och bara tittade på mig. Jag log generat.

"I'm sorry , i'm just so happy he's alright." sa jag och han log tillbaka.

"Can we see him?" sa killarna i kör. Han nickade och vi gick mot hans rum. Jag väntade på att nån av killarna skulle öppna dörren men dom bara stog där och tittade på mig.

"What? Are you not gonna open the door?" sa jag och tittade på dom.

"It's better if you start talk with him alone." log Harry och jag log ett tacksamt leende. Jag ttog ett djupt andetag innan jag öppnade dörren och gick in. Jag tror han vaknade av det för när jag kom in började han sakta öppna ögonen.

"Jas?" sa han förvånat och jag log ett svagt leende samtidigt som jag gick mot honom.

"Hi..." sa jag och ställde mig bredvid honom.

"Did you hurt yourself?" sa han oroligt

"No did you?" sa jag och blinkade. Han fick ut sig ett litet skratt och jag log. Det vart tyst ett tag.

"I'm really sorry Jas. The girl just kissed me and i didn't stopped it. I said i wouldn't let you down again but i did..." sa han och jag såg att några tårar rann nerför hans kinder. Jag tog tag hans hand och han tittade förvånat ner på dom. Han tittade sedan upp och mötte min blick.

"I forgive you. I'm sorry too. I should've looked before i ran over. It was just that i found out a thing this moring and i just wanted to tell you that. Then i saw you two kissing...and i just wanted to get out of there. It was just.." sa jag men vart avbruten av Niall.

"What did you found out this moring?" frågade han och tittade frågandes på mig.

"Well...ehm...you know...Kat and Harry is a couple!" sa jag och försökte se oskyldig ut. Jag vet att jag måste berätta men jag kände mig rädd.

"Two things. One: I can see when you lying. And two: Hatrine is not a news." sa han och blinkade. Ja fnissade lite åt namnet.

"Okey....i..." mer hann jag inte säga försänn han börja skaka häftigt och massa läkare kom in i rummet. Jag bara stog som förstelnad. Vad hände precis?

"He have a seizure!" skrek nån och jag klarade inte längre. Plötsligt blev allt svart.

Några timmar senare

Jag vaknade med värsta huvudvärken. Jag satte mig upp och gnugade mig i ögonen. Jag var tydligen i något sjukhusrum. En kvinna med en sjukhusrock kom in i rummet med en brick med ett glas vatten och några tabletter på. Hon log när hon såg mig.

"Good , you're awake! How are you feeling?" sa hon.

"It hurts in my head. What happened?" frågade jag och sträkte lite på mig.

"You fainted and hit your head in the table. You got a small concussion and you need to take this pills in 4 days." sa hon och gav mig en burk med piller. Jag tog ut en och svalde den. 

"How is Niall?" frågade jag oroligt och hon log.

"He's fine. The doctors try to give him food but he doesn't want to eat before he can see you." sa hon och jag tittade storögt på henne.

"What? Niall? Doesn't want to eat food?!" frågade jag med öppen mun. Hon skrattade lite och nickade.

"You should be very proud to call him yours." log hon och jag besvarade det.

"Do you know if my friends are still here?" frågade jag

"No they aren't. They went to Nando's i think." sa hon och jag tog upp telefonen. Jag slog Kats nummer och signalerna gick.

"Jas!! I been so worried!" nästan skrek hon när hon svarade.

"Okey okey! I get it! I have a small concussion so please don't scream!" sa jag och skrattade lite.

"Oh sorry!" sa hon skamset och jag log.

"Are you at Nando's?"

"Yeah but we're leaving soon." sa hon

"Can you please buy me 3 special meals (vi säger att det finns nåt som heter så) and meet me outside the hospital in 20 minutes?" log jag och hon skrattade.

"Are you hungry?" skrattade hon

"Not really but you know , Niall loves food!" log jag

"Okey. I'll be there in 20." sa hon och sen la vi på.

"Can i go?" frågade jag sjuksköterskan som hette Lily.

"Yeah you can talk to the women down in the reciption." log hon och jag tackade innan hon gick ut. Jag rätade till mina kläder och borstade igenom mitt hår med fingrarna. Jag tog min telefon och väska och gick ut ur rummet. Jag gick mot hissen och åkte ner till bottenvåningen. När jag kom ut var det ganska tyst. Det kan jag förstå för klockann är ju liksom 1 på natten. Jag gick till receptionen och skrev ut mig. Jag gick och satte mig på en stol nära utgången. Snart kom Kat in med maten och jag log. Jag kramade och tackade henn innan vi sa hejdå. Jag tog hissen upp igen och gick mot Nialls rum. Jag knakade lätt på dörren.

"I don't want food!" hörde jag ha säga och jag log.

"Are you sure?" sa jag medans jag öppnade dörren.
Han tittade upp på mig och jag log.

"Jas!" sa han och log. Jag gick sakta mot honom med påsen bakom ryggen.

"I have a present for you!" log jag och han tittade frågandes på mig. Jag höll upp påsen och han log stort. Han gjorde plats bredvid sig så jag satte mig bredvid honom. Jag hade med mig en bricka så jag la allting på den.

"I love you! You don't know how hungry i am!" sa han och började äta.

"Why didn't you eat then?" sa jag allvarligt. Han tittade upp på mig med mat i munnen. Han tittade ner och tuggade ur.

"I were so worried.." sa han ledset

"I just fainted."

"Yeah but they said you hit the table and i got worried.." sa han och jag log.

"Well we both hurted us on the same day!" log jag och han skrattade. Efter maten satte vi på tvn och Niall hade sin arm runt mig.

"I love you." sa han efter ett tag och jag tittade upp på honom.

"I love you too." sa jag. Vi lutade oss närmre och våra läppar möttes in en kyss. Vi låg där ganska länge och kysstes.

"Niall?" sa jag mellan kyssarna.

"Yeah" mumlade han men fortsatte att kyssa mig.

"I'm pregnant" sa jag och han stannade mitt in en kyss. Han lutade tillbaka och tittade shockat på mig.

~

Förlåt för det tog så lång tid men jag var i stan med mamma. Sen klockan 5 hände värsta grejen! Jag kan fortfarande inte fatta det! Jag var den andra som favoritmarkerade en tweet från One direction! TVÅ! Förlåt att jag dampar men asså jag kan inte sluta. Jag har typ dampat hela kvällen. Hihi! Ok nog om det! Så vad tycker ni om novellen hittills?

Love you! xx